Vi sa inte så mycket men det kändes inte som att det behövdes heller. Försökte ändå säga några bra ord utan att bli för personlig, även om det var svårt. När han kommer fram och ger mig världens största kram och säger att han tyckter att jag är världens bästa var det inte så lätt att hålla tårarna tillbaka. Det var väl kanske inte ett av mina mest professionella ögonblick men man får väl kanske acceptera att endel människor blir man berörd av, och vissa lyckas man nog beröra också. Om man har tur.